Kraften bakom yoga: Introduktion

Första kapitlet ur boken Kraften bakom yoga: Ashtangayogans åtta delar enligt Sri K. Pattabhi Jois skriven av Petri Räisänen

Ashtangayogans levande tradition

Ashtangayoga är en filosofi som grundar sig på gamla indiska heliga skrifter och kunskap förmedlad av gurun. Kunskapen är mångtusenårig och har hållits levande från en generation till nästa. Den har dock inte stagnerat som om den vore en övning bara för vissa som levt under en visst sekel. Tvärtom är den en levande tradition som finns till för alla och som ständigt utvecklas i enlighet med människans behov och den tid hon lever i. Den är inte bunden till någon religion (även om den innehåller en tro på en livsuppehållande energi som flödar i oss alla (se definition av Gud, s. 34), politik eller förening, men dess läror hyser en djup vördnad för gurun, för dem som förmedlar kunskapen, för naturen och människans fysiska, psykiska och andliga välstånd och utveckling.

Sri K. Pattabhi Jois grundade år 1948 Ashtangayogaskolan i Mysore, Indien, och döpte den till Ashtanga Yoga Nilayam – den av Rishi Patanjali samlade, traditionella, åttadelade yogans forskningscenter. Den kunskap som Sri K. Pattabhi Jois fick, av såväl sin guru T. Krishnamacharya som från heliga skrifter, sin egen utövning och genom undervisning till tusentals elever, har utvecklat ashtangayogan. Den har genom åren utvecklats till en säkrare, humanare, mer terapeutisk och mer vetenskaplig övning för kropp, sinne och själ.

Ashtangayogans övningsmetod har förnyats mycket sedan Sri K. Pattabhi Jois första gången reste till Nordamerika år 1975. På den tiden lärdes ställningarna ut i snabbare takt (vissa elever lärde sig tre serier under tre månader, vilket i dag tar minst tre år för samma sak), vissa ställningar utfördes i annan följd, och andningsövningar gjordes redan efter någon månads ställningsövningar. Ställningarnas form har även blivit förnyade; exempelvis har den tidigare huvudet-till-knäet-ställningen ändrats som i Janu Shirshasana A: hakan-till-skenbenet-ställningen; i Prasarita Padottanasana C: handflatorna vrids utåt i stället för som förut inåt; blickfokuseringen (drishti) har förflyttats i många ställningar från nästippen till stortårna, eller från mellan ögonbrynen till nästippen. Ashtangayoga har även genomgått egna ”trender” utvecklade av vissa elever där man till första serien lagt till andra övningar, ibland från andra serier. Under en viss tid idkade eleverna även handstående mellan grundställningarna, och under en tid gjordes Hanumanasana och Samakonasana, eller spagat och splitt, efter Prasarita Padottanasana D (dessa har nu försvunnit då man förstått att fråga gurun om dessa tekniker verkligen hör till övningen). Och ännu i slutet av 1980-talet gjorde många sin yogaövning både på morgonen och kvällen.

Västerländsk och indisk stil kan även lätt urskiljas. Västerländsk stil grundar sig ofta, felaktigt, på häftig andning, och dessutom på en alldeles för exakt “yttre linjering” eller formning, samt på att se spektakulär ut. I indisk stil koncentrerar man sig mer på en energisnål kroppsanvändning och andning samt en ”inre linjering” (inre känsla, kroppens inre energiflöde, meditativ inställning).

Enligt gammal guru–elev-tradition är Sri K. Pattabhi Jois alltid villig att svara på frågor och svarar i enlighet med den frågandes kunskapsnivå och inställning. Dock är mycket få elever intresserade av ashtangayogans tradition och Sri K. Pattabhi Jois enorma kunskapsmängd. Tvärtom har många efter något års praktiserande av okänd anledning utvecklat sin egen version av ashtangayoga. Hos vissa har egot pressat dem till att skapa ”sin egen” stil att göra och lära ut ashtangayoga. Hos andra har tålamodet tagit slut då man velat göra mer än vad kroppen klarat av. Flera lärare har även kombinerat yogan med egna terapeutiska detaljer (till exempel att göra ställningarna med böjda knän, att böja huvudet bara delvis bakåt, och att stå med fötterna endast delvis linjerade i stående ställningar). Men denna teknik används i Mysore endast om eleven har akuta smärtor eller sjukdomar, då den inte gynnar en frisk elevs övning.

Min egen stig inom ashtangayoga började år 1988, då engelska Derek Ireland och Radha Warrell, verkligen Hälsan och Skönheten personifierade, besökte Helsingfors och gav ashtangayogan en kraftig knuff framåt. Jag var 21 år och intresserad av olika länders ursprungskulturer, religioner, mytologi och filosofi. Min ungdom bestod till stor del av ishockey, och efter puberteten även av att vara med i alternativrörelser (bland annat i Oranssi R Y som specialiserat sig på husockupationer, och som trummis i ett punkband). Vänner rekommenderade mig att prova på ashtangayoga. Under min första övning, ledd av Tove Palmgren, sträckte jag på min kropp i princip för första gången i mitt liv (ishockeyspelarnas stretching kan man egentligen inte kalla för sträckning) och gjorde tillsammans med en liten grupp elever genast hela första serien, nuförtiden går övningen betydligt långsammare.

Efter övningen skakade min kropp av utmattning, jag höll på att kikna av skrattet som kom djupt från mitt inre och jag kunde inte gå ordentligt på en vecka för muskelsmärtorna. Jag var dock full av iver som om jag upplevt min första kärlek. Jag gick dit igen veckan därpå, och nästa. Övningstillfällena ökades från en till två gånger i veckan, därefter till tre, fyra, fem och sex. Jag reste snart till Kreta, till Dereks och Radhas skola, vilket bara ökade min förtjusning över ashtangayoga.

Min ungdoms ishockey- och fotbollsintresse hade gjort min kropp stark och van vid fysisk träning, men stel och tung. Det tog sju år innan mitt sinne var färdigt för sex träningstillfällen i veckan och innan jag kände att min kropp fungerade mjukt och följde mitt sinne.

När italienaren Lino Miele (som sammanställt bland annat Sri K. Pattabhi Jois bok Ashtanga Yoga) kom till Finland år 1994, började en ny tid för ashtangayogan i Finland. Yogan blev mer meditativ och långsammare, och hade en mer exakt kontroll över vinyasa (se s. 59). Lino rekommenderade oss att öva inlednings- och avslutningsmantrorna tillsammans med min gode vän Juha Javanainen (som översatt Yoga Mala till finska) och lärde oss vinyasa-numren och ställningarnas namn på sanskrit. Med Linos hjälp reste jag till Indien år 1996 och i januari 1997 träffade jag ashtangayogagurun Sri K. Pattabhi Jois i Mysore, Indien. Samma år grundade vi Ashtangayoga Helsinki (vår skola blev på några år världens största och enbart specialiserad på ashtangayoga, med som mest 400 elever per dag) och jag bytte yrke från massör, folkbotgörare och naturterapeut till ashtangayogalärare (vi hade redan undervisat i ashtangayoga i många år på dansskolor, skolor och så vidare). År 2001 visade Sri K. Pattabhi Jois sin vördnad för vår undervisning och skola, och kom tillsammans med sin familj till Helsingfors. Under en vecka undervisade och bekantade han sig med hundratals nya elever (denna oförglömliga vecka finns dokumenterad i videon ”Meeting with Guruji”).

År 2000 fick jag tillfälle att resa till Colorado, USA, till staden Boulder, där ashtangayogaläraren Richard Freeman hade ordnat en tvåveckorskurs åt Sri K. Pattabhi Jois. Då jag satt på Pattabhi Jois frågestunder på kvällarna, undrade jag hur han kunde svara på alla mina frågor utan att ens ha hört dem? Hans kunskap och mildhet borrade sig in i mitt hjärta och jag kände att jag hade mött min guru utan att ha sökt efter honom.

Efter kursen reste jag till New York där jag träffade min femte ashtangalärare, Eddie Stern (som översatt Sri K. Pattabhi Jois Yoga Mala till engelska). Hans indiska undervisningsstil och kunskaper i indisk religiös tradition och yoga gjorde ett djupt intryck på mig. Jag kände att jag var på en riktig och trygg väg, mot yogans ädla och ödmjuka mål.

Att skriva en bok om ashtangayoga har aldrig varit min dröm. Jag har snarare velat ära dess tradition. Mina egna, med indiska mått mätt, ringa kunskaper om yoga, indisk kultur och sanskrit har inte lockat till ett uppdrag som nästan känts omöjligt. Sri K. Pattabhi Jois ord i Yoga Mala, ”Många yogaboksförfattare vill sprida ordet om vetenskapen om, kärleken till, och sin vördnad för yogan, men känner själv inte yoga tillräckligt väl”, fick även mig att tänka på yogaböcker som verkar växa som svampar ur jorden under en tid då yoga är trendigt.

Väl medveten om de risker som föreligger vid författandet av en bok och med kunskap om ashtanga-yogans vetenskapliga och heliga bakgrund, kände jag ändå en kallelse till att föra fram det som renat mitt liv och min kärlek ur min synvinkel. Jag har sett för många modifikationer av övningarna, oerfarna lärare och böcker som inte beskriver ashtangayogans skönhet och mångfasetterade djup. Jag har även gjort mitt bästa för att ge läsaren ett dokument på den nuvarande teknik som Sri K. Pattabhi Jois och Sharath Rangaswamy ger undervisning i. Den utövade tekniken kan skilja sig i detaljer från hur elever lärde sig i Mysore 1960–1980. Med i boken är också sådant som är nytt även för mig och säkert för andra, som till exempel: den bakre foten ska vara rak i stående ställningar; andningens ordning i Utkatasana och Virabhadrasana; sträckningen efter sittande ställningar och stillastående i ställningen under in- och utandning; att man i avslappningen efter huvudstående ska ha armarna i samma ställning som i huvudstående, samt den korrekta stavningen och översättningen av namnen på flera ställningar. Till exempel: Tiriangmukhaikapada Paschimattanasana (brukar stavas Triang, vilket betyder tre), samt Urdhva Mukha Paschimottanasana, som oftast skrivs Paschimattanasana (med bokstaven o i Paschimottanasana betyder det upprätt, och skrivet med a vågrätt; detsamma gäller för Parvottanasana och Purvattanasana) och så vidare, vilket var nytt för mig.

Att verifiera att informationen i boken är korrekt med Sri K. Pattabhi Jois och Sharath Rangaswamy följer fullständigt den indiska traditionen. Jag satt i två månader på eftermiddagarna på deras kontor på Ashtanga Yoga Research Institute i Mysore och skrev ner svar medan de gav av sin tid, ibland en timme men vissa dagar bara någon minut. Jag gav mina frågor till Sharath på engelska, som översatte det till kannada (språket i delstaten Karnataka, Indien) åt Pattabhi Jois som satt bredvid mig. Pattabhi Jois funderade en stund, och svarade med att citera heliga skrifter på sanskrit till Sharath vilka denne översatte till engelska. Som källa har jag främst använt Yoga Mala, den av Lino Miele sammanställda Ashtanga Yoga, och den ordning på vinyasa som i dag används i Mysore i första serien, samt egna små iakttagelser av övningens utveckling, andningen och ställningarnas linjeringar. Vi gick igenom ställningarnas vinyasa och linjeringarna enormt noggrant – ja, så noggrant att Pattabhi och Sharath skrattade åt mitt ”västerländska” pedanteri, och de ville inte ens ge stränga regler för till exempel fingrar, tår, axlar och så vidare. Till ställningarnas effekter fick jag endast lite tilläggsinformation eftersom de står i Yoga Mala och Ashtanga Yoga. Sri K. Pattabhi Jois rekommenderade mig att i huvudsak använda dessa för en lista på effekterna.

Att ge råd i bokform till nybörjare var Pattabhi och Sharath inte lika intresserade av eftersom övningarna helst ska läras in direkt av en erfaren lärare eller guru. Endast då kan man beakta personliga skillnader allt eftersom övningen framskrider. Råd till nybörjare har skrivits så att de är så nära tekniken i grundställningen som möjligt, och ändrar inte ställningens effekter och hur den traditionellt görs. Personligen har jag varit mest intresserad av de senare 5–8 delarna i ashtangayoga samt funktionen av människans energiflöden och möjligheter. Även till detta fick jag råd och grunder av Sri K. Pattabhi Jois och Sharath Rangaswamy, som jag använde för att skriva korta kapitel i boken om dessa delar. Enligt dem kräver förståelse av de 5–8 delarna att man fullständigt viger sig åt yoga, och att tala om dem i en bok som behandlar den första serien är inte nödvändigt.

Författandet av boken har stött på en del svårigheter. En var att mina egna kurser och min undervisning pågick under hela skrivtiden (boken skrevs i sju olika länder under ett halvår), vilket förstås försvårade koncentrationen på själva skrivandet. Jag hade skrivit boken färdig redan en gång ur egen erfarenhet och utnyttjade flera källor (bland annat flera böcker som behandlade ashtanga yoga, Hatha Yoga Pradipika samt B. K. S. Iyengars böcker), innan jag åkte till Mysore i Indien. Då jag mötte Sri K. Pattabhi Jois och Sharath Rangaswamy och diskuterade boken insåg jag att mina kunskaper och källor var felaktiga, annorlunda eller mycket bristfälliga på många punkter. Jag skrev bland annat om avsnittet om ställningarna nio gånger i Mysore och fick bara använda Yoga Mala och Ashtanga Yoga som källor eller skriva helt utan källmaterial.

Jag var tvungen, eller snarare fick möjlighet, att bevittna att min gurus kunskaper kommer från heliga skrifter och läror som skiljer sig från många andra typer av yoga. De är helt enkelt äldre, mer exakta, och baserade på en längre erfarenhet och grundligare forskning. Min gurus kunskaper om yoga gjorde mig först förvirrad med sedan insåg jag hur viktigt det är att en guru håller yogatraditionen vid liv och hur viktig en guru är för en elevs utveckling. Förvirring orsakade också den utveckling som skett i ställningarna sedan Yoga Mala skrevs. Jag fick kompromissa på vissa ställen om vad jag själv lärt mig och läst i Yoga Mala och hur man gjorde övningarna på våren 2004 i Mysore. Trots vetskapen om hur man gör i dag beslöt vi, rekommenderade av Sharath, att i Suryanamaskara (Solhälsning) A och B utelämna de blickfokuseringar mellan ögonbrynen som nämns i ß. Jag nämner ändå i teknikavsnittet för vinyasa blickfokuseringarna mot nästippen som görs i dag. Samma skillnad kan även märkas i Yoga Mudra-ställningens blickfokusering, som bytts från mellan ögonbrynen till nästippen. Avvikande från Yoga Mala räknade vi (med guruns och Sharaths tillstånd) även Urdhva Mukha Paschimottanasanas vinyasas antal på nytt och jag lade till en vinyasa.

Det som var kännetecknande för att jobba med Guruji var hans oerhört positiva inställning till mig som en elev som samlar in kunskap och skriver en ny bok. Det gjorde ett enormt intryck på mig att han kände ett sådant ansvar för kunskapen om pranayama och samantrikamantrorna. Han anser att man bara kan lära sig dem direkt från honom själv eller en lärare som han certifierat, och det går inte att behandla i en bok. Hans enorma kunskapsmängd återspeglades i att jag kunde få annorlunda svar och på olika nivåer på samma ställda fråga under olika dagar (han reagerade tydligt på situationens allmänna energinivå, min inställning och hur jag formulerade frågan). Det var nödvändigt att fråga samma fråga olika dagar för att få ett bredare och mer exakt svar.

Jag vill visa min största vördnad för Sri K. Pattabhi Jois och Sharath Rangaswamy för deras tålamod och kärlek, undervisning av sin djupa kunskap och givande av sin outsinliga energi, som hjälper elever framåt på yogans väg. Jag vill tacka dem från hela mitt hjärta för allt stöd de visat för skrivandet av boken och för de kunskaper utan vilka boken inte hade varit möjlig eller åtminstone meningslös att skriva.

"Då hjärtat öppnar sig, visar sig Gud."
-Sri K. Pattabhi Jois